Nybörjare på bärgningsbil och nästan misshandlad, vad är det med dagens ungdom!?
Jag minns när jag precis hade börjat lära mig köra bärgningsbil med min pappa. En kväll, runt klockan 23, fick vi plötsligt ett samtal om vägassistans. Det var mitt första sena nattpass, och jag var både nervös och exalterad 😳.
När vi kom till platsen satt en liten sedans hela framhjul fast i leran vid ett fält, helt orörlig.
Vad som var ännu mer överdrivet var att det var nästan tjugo unga killar som omringade bilen, alla såg ut som om de fortfarande var studenter. Efter att ha frågat fick jag reda på att bilägaren var en gymnasieelev, och de andra var hans klasskamrater. Jag gissade att han förmodligen hade tagit familjens bil på en åktur, misslyckats med ett drifttrick och hamnat med att plantera den i fältet.
De hade ursprungligen försökt få ut bilen själva, men lyckades bara bli täckta av lera. Till slut var de tvungna att lydigt ringa oss för att hantera det.
Efter att vi hade dragit ut bilen, citerade min pappa dem 1500 TWD (faktum är att nattpriset vanligtvis är 2000 och uppåt).
Oväntat nog exploderade de när de hörde priset: "Va? Så dyrt? Rånar ni oss? 😡"
Min pappa kunde bara ge ett snett leende och svara, "Detta är redan mycket billigt 😅."
Men de blev mer och mer otåliga. Vissa började prata skräp, andra härmade min pappas tal med en konstig, andfådd röst, och andra tittade på oss med ett "ni tjänar storkovan"-uttryck. Stämningen blev lite spänd. Jag stod vid sidan om och kände för första gången att bärgning inte bara handlade om att bärga bilar, utan kanske också om att vara redo att springa från folk.
Det som kom härnäst var ännu mer klassiskt——
De började rota igenom sina fickor och skoterfack, drog fram en massa lösa mynt och slängde dem på bilens motorhuv, och såg ut som om de var i någon slags "extrem insamlingsutmaning". Till slut lyckades de skrapa ihop 1200 TWD och sa bestämt, "Detta borde väl räcka, eller?"
Min pappa insisterade inte, nickade bara, tog pengarna och lät dem gå. Kanske orkade han inte bråka.
Det var första gången jag verkligen förstod: det här jobbet handlar inte bara om att manövrera maskiner, det handlar också om att läsa av stämningen, veta hur man förhandlar och kunna svälja sin stolthet.
Jag trodde att natten var tillräckligt spännande, men sedan runt 4 på morgonen kom ett annat samtal in. Personen lät superbrådskande, sa att hans bil hade gått sönder och bad oss komma och rädda honom snabbt.
Vi gav oss iväg, med sömniga ögon, men kunde inte hitta bilen någonstans på platsen. Personen fortsatte att ringa och sa "lite längre fram", "jag tror att jag precis såg er". Vi slutade med att köra runt på den vägen i nästan en timme... bara för att slutligen inse: vi kanske hade blivit lurade.
I det ögonblicket var jag verkligen lite arg, och jag kunde inte låta bli att undra: kunde det ha varit den där gruppen gymnasieelever? Även om det inte fanns några bevis, ärligt talat – det verkade för troligt.
Det första sena nattsamtalet kändes som en utom kontroll-varietéshow.
Den första halvan var ett tonårigt lerbadsspektakel, den andra halvan ett mystiskt midnattsprank.
Bilen satt fast i leran, pengarna satt fast i känslor, och folk satt fast i sina värderingar.
Från den dagen förstod jag verkligen: den här branschen handlar inte om att "komma för att hjälpa folk", den handlar om att möta alla sorters livets buggar.
Och vad gäller mig, antar jag att jag officiellt hade "fallit i gropen" 🤣.
